"Hem kommer vi ju alltid!"

Igår jobbade jag i Märsta med Veronica. Jag hade fixat en alldeles utomordentlig vägbeskrivning för att hitta dit (vi körde bara fel en gång). Wonderful! På jobbet var det extremt lugnt. Jag satt inne i discobaren från kl 00:10, och jag är väldigt glad att jag hade med mig mina öronproppar. Det gick verkligen inte att konversera med spelgästerna, för man hörde absolut ingenting. Tur att de kunde räkna sina kort själva, för de hörde ändå inte vad jag sa. Jag försökte prata med en kille som stod vi bordet en längre stund, men trots att han pratade högt rakt in i mitt öra hörde jag knappt hälften av vad han sa. Egh..
Sen iaf var det dags att åka hem. När vi kom ut på parkeringen mötte vi två lite överförfriskade brittiska killar som ville ha skjuts "up the hill". Vi sa nej väldigt många gånger, men deras brittiska engelska gjorde dem så harmlösa så vi gav upp. De fick skjuts de ca 100 meterna "up the hill", och vi fick en hundring för besväret. Jag och Veronica blev överlyckliga och åkte genast till närmaste Statoil och köpte korv och chips för pengarna :P
Så var det då dags att bege sig hemåt. Vi bestämde oss för att ta motorvägen hem, dvs inte den vägen som vi hade tagit när vi skulle dit. Vi resonerade som så att det är ju alltid lättare att hitta hem. Hem kommer man ju alltid. Sagt och gjort, vi åker på motorvägen och upptäcker till slut att vi är i Stockholm. Det kändes ju inte helt rätt, så vi vände om och följde skylten mot Sundsvall istället (jag har ju lärt mig att man ska åka mot Sundsvall eftersom jag och Johanna har hamnat fel X antal ggr). Hursomhelst så hamnade vi alltså i Uppsala. Det kändes ju inte helt nödvändigt. Särskilt inte när bensinlampan började lysa mitt ute i obygden, kl 04:00. Så vi rotade runt lite i Veronicas bil och hittade en karta (varför hittade vi inte den tidigare?!). Vi fick ju bekräftat att ja, vi var fel åt helvete. Men vi lyckades lokalisera nån mystisk landsväg, och efter ett tag hade vi tack och lov kommit till Enköping. Och därifrån hittar vi ju iallafall hem. Och hemma var vi, klockan 04:25. Efter att både ha kört fel ett antal gånger, plus blivit fotograferade av en fartkamera (Johanna, tydligen så blixtrar de även fast det är kolmörkt ute.. good to know).

Vi hade iaf väldigt roligt, Veronica och jag. Vi var båda övertrötta och speedade på korv och chips, så det blev liksom lite tragikomiskt att aldrig komma hem. Men hey, se det från den ljusa sidan... Vi lyckades iallafall undvika att hamna i Strängnäs!