About work

Jag är lite motsägelsefull. Don't get me wrong. Jag älskar mitt jobb på casinot. Jag vill inte sluta jobba där förrän min situation blir ohållbar och jag måste sluta. Men det är ju inte mer än naturligt att man ibland känner sig lite omotiverad att gå till jobbet när man redan jobbat nio timmar samma dag. Och jag vet väl innerst inne att jag kanske inte borde jobba så mycket som jag gör. Det säger iallafall mamma :) Men jag har ingen lust att sluta än, för hur motigt det än kan kännas ibland så är det värt det när man har en riktigt rolig kväll.

Jag har alltid jobbat mycket. En period pluggade jag heltid och hade tre jobb vid sidan av. Det gick ju åt helvete till slut, men ja..
Och ärligt talat så känner jag att jag inte har råd att jobba mindre än jag gör. Jag önskar att jag slapp sova om nätterna så kunde jag skaffa ett till jobb. Men.. det går ju inte riktigt.

Lösningen är ett skitroligt jobb som ger bra med cash. Den gamla klassikern.

Så var det söndag igen.

Nu har plötsligt en hel helg gått. Igen. I fredags jobbade jag som vanligt, sen kom Sandra och Marco hem till mig på kvällen. Efteråt drog jag och Sandra ut på bmb. Jag hade roligt, tror det var bra med lite variation från Pluto där man är typ... jämt.

Ja sen på lördag jobbade jag ju igen. Jag var sjukt trött när jag gick upp på morgonen. Så efter jobbet gick jag och köpte en ny pyjamas, sen drog jag hem och sov i typ tre timmar. Sen åt jag mackor och gick till Kåren för att jobba igen. Det var en bra kväll, de flesta var trevliga och det var några söta utbytesstudenter som spelade. Jag gillar utbytesstudenter. Sen kom en kille och hällde öl på spelbordet och bara drog därifrån. Jävla idiot, jag hann inte ens skälla ut honom. Som tur var gick en av spelarna och hämtade papper i baren så jag kunde torka upp, men gaahhhhasfhklahsgh jag blir så jävla irriterad.

Idag gick jag upp rätt tidigt ändå. Eller ja, det blev väl sent men jag hade ändå inte sovit så länge. Hmm det blir lite av ett moment 22. Jag hatar när jag inte får sova tillräckligt, men jag får panik av att sova länge för det känns som att jag slösar bort hela dagen. Bleurhg. Snart ska jag åka ner på stan. Jag ska umgås lite med några kollegor från casinot. Vi ska spela sällskapsspel och gå på bio. Tropic Thunder blir det. Imorgon ska jag jobba. Igen. Det blir väl en dag precis som alla andra. Jobb - gym - hem och laga matlådor för veckan - sova. Fan så spännande.

Gahhh jag blir fan tokig.

Nej usch vad bitter jag låter. Jag gnäller jämt. Men jag kan berätta en rolig sak! Efter krogen i fredags sprang jag på en äldre asiatisk man som brukar spela hos mig på krogen. Jag gillar honom. Så vi stod och pratade ett tag, han hade sån där gullig brytning på sin engelska också, sådär som asiater har. Men nu har han åkt tillbaka till NY så jag lär ju inte se honom igen på ett tag! Fan.

Om mindre än en vecka får jag träffa Johanna igen! Det är en bra sak.

Jag jobbar ju jämt.

Idag känns det lite som att jag inte gör något annat än att jobba. Vadfan, jag jobbar ju åtminstone 6 dagar varje vecka. Och ibland jobbar jag både dag och natt. Jag får ju skylla mig själv, till viss del så har jag ju valt att jag vill jobba såhär mycket. Men det är inte alltid det känns så motiverande att vara på jobbet nio timmar om dagen när man inte har hunnit sova mer än fem timmar per natt i över en vecka. Och jag hinner inte direkt vila upp mig på en söndag.

Gah. Jag blir fan tokig. Sakta men säkert misstänker jag att jag blir mentalt störd. Min hjärna klarar bara så mycket. Och det är en jäääääävla röra där inne. Jag känner på mig att jag behöver en drasisk förändning.

Hallå vadfan ta mig till Himalaya så löser det sig. Jag skulle sitta på Restaurant Ashoka hela dagarna och dricka chai tillsammans med munkarna.

Nu ska jag fortsätta jobba. Sen hem och sova några timmar så kanske min migrän hinner gå över tills jag ska till jobbet ikväll igen. ÅH HALLELUJA.

I'm a little girl in a screwed up world.

Hej igen. Det var ett tag sen sist.. det tycks vara så nuförtiden. Så jag varnar er redan nu, det finns en risk att detta blir ett långt inlägg. Jag har väl inte direkt tröttnat på min blogg, och jag har dessvärre inte grejat så mkt med min hemsida heller. Det blir bara liksom inte av. Jag antar att jag inte bloggar för att jag gör typ samma sak varenda dag; jobbar-tränar/städar-sover. Och mina funderingar däremellan är för djupa/personliga för att dela här :P Jaa fan det är mycket funderande nuförtiden. Vad ska det bli av mig egentligen? Det känns som att jag slösar bort hela mitt liv på facebook. Jag vill en jäkla massa saker, men jag ser inte hur jag kommer närmare någon av dem. Bajs. Frustration, irritation och en del höstdepp.

Jag håller på att läsa en bok som heter My Tibet av Jetsun Pema, Dalai Lamas syster. Jag påbörjade den redan i Indien, men jag har alltid så svårt att komma till ro och läsa när jag är hemma. Det kan förklara också varför jag har lånat om Shantaram nu för typ tredje gången och fortfarande bara läst typ 60 sidor... Jaja, hursomhelst. Jag tog med mig boken till jobbet för att ha något att läsa på lunchen iallafall. Usch jag blir så ledsen när jag läser den. Den handlar om Jetsun Pema och hennes arbete med de tibetanska flyktingbarnen, och hur hon åker tillbaka till Tibet efter att ha varit i Indien flera år. Jag blir så arg och ledsen över att vi, resten av världen, bara kan se på medan det som sker i Tibet faktiskt är folkmord. Eller ja... se på? Det hemskaste är ju nästan att vi inte har en jävla aning om vad som händer. Nyheterna vi läser om här handlar ju mer om Linda Rosing och Melodifestivalen än saker som faktiskt betyder nåt. Vår tillvaro är så otroligt ytlig. Kan vi inte bara göra nåt som spelar roll istället? Fan. Ibland blir jag så ledsen så jag bara vill ställa mig och skrika/sparka sönder nåt/gråta hysteriskt. Jag blir arg på mig själv för att jag är en del av allt det jag inte gillar. Vadfan, sluta köpa skor och ge pengarna till välgörenhet istället. Jag lever nog inte som jag lär... tyvärr. Jag önskar att jag inte blev lyckligare av ett par skor. Jag önskar att jag en gång ska känna att jag faktiskt gör någon skillnad här i världen. Istället för att bara lägga krokben för mig själv.

Nu blev jag sådär djup igen som jag sa att jag inte skulle bli. Så vi byter samtalsämne. I lördags var det födelsedagsfest hos Fredly som har fyllt 40. Vi började med fest hemma hos honom innan vi drog vidare ner på stan. Fredly hade anordnat tipspromenad, jag vann (såklart, även fast jag tycker att det är lite jobbigt att vinna för då måste man alltid ställa upp på nåt annat och jag är hellre lite anonym). Ja sen drog vi till Pluto, men de flesta drog vidare till Bmb sen. Det var ganska trevligt, jag trivs ju väldigt bra med mina kollegor (som jag iofs ser mer som mina vänner än kollegor). Men det var längesen jag hade en riktigt rolig utekväll... Det brukar mest bli: "ja det var ju trevligt", till skillnad från de kvällar man har sjukt kul och aldrig vill gå hem. När man dansar typ hela natten och fötterna gör sååå ont men man kan ändå inte sluta dansa. En sån kväll vill jag ha.

Nä vadfan screw this, jag går och lägger mig istället. Imorgon är en ny dag. Efter jobbet ska jag, Sara och Sofia gå hem till mig och kolla på NileCity och äta äppelpaj. Mys.

Miso sick

Jag har precis sett Sex and the City-filmen. I know, I know, jag är sannolikt den sista tjejen i världen att se den. Men ja. Nu har jag sett den, som sagt. And yes, I cried like a baby.

Har tillbringat kvällen hemma i soffan med te och glass. Jag skulle egentligen ha jobbat ikväll, men insåg att jag är nog lite för sjuk för att jobba både dag och natt den här helgen. Så jag är hemma och kurerar mig istället. Måste vara frisk nästa vecka för då ska jag, Sara och Sofia träna på Feelgood! Vi har fått varsitt kort med en veckas gratisträning, så det ska bli pilates, core och bodypump för hela slanten. Gratis är gott.

Just nu sitter jag och tittar på Sing-a-long. Varför jag utsätter mig för detta är oklart. Men snart börjar Extra Extra, med Blondinbella! Lördagkvällen är räddad. Tjohej.

Jennie;

Det är en sån här hund jag vill ha!

Ett skönlitterärt mästerverk

Jag tycks ha varit lite dålig på att blogga på sistone. Jag skyller det hela på dålig inspiration, plus att jag helt enkelt inte lever ett särskilt spännande liv. Dessutom jobbar jag mer och mer på min hemsida som förhoppningsvis ska bli färdig snart. Om någon känner till en bloggtjänst som man kan integrera på sin hemsida får ni hemskt gärna hojta till. Bloggverktyget som följde med min domän verkar vara tämligen värdelöst.

Idag har jag lagat soppa. Jag tänker äta den resten av veckan, till lunch och middag. Det är lite av en detox-soppa egentligen (fast jag vet inte om den är det längre, jag gjorde om receptet lite), och det är typ tänkt att man ska ersätta alla måltider med den under en vecka för att "rensa ur" kroppen. Screw that, tänkte jag. Jag gör det för att jag är pank och soppa är asbillig mat. Sen om jag blir lite detoxad på köpet är ju det asbra. Men jag tänker fortfarande äta ordentlig frukost. Frukosten är banne mig helig.

En sak som jag ofta tänker på under mina jobbdagar, är hur en del människor är så himla otrevliga till sättet. De tänker säkert inte på det själva, för de är så vana vid att inte le eller försöka vara trevlig. Konstigt tycker jag. Det måste vara jobbigt att gå runt och vara tjurig hela tiden. Det här scenariot t.ex. är ju ett klassiskt exempel som inträffar ett antal ggr varje dag:
Kund kommer in genom dörren.
Jag: Hej hej!
Kund går fram till kassan utan att varken säga ett ord eller ens möta blicken.
Kund börjar därpå gräva fram pengar ur plånboken, skjuter sedan fram dem under glaset.
Kund: Euro.
Jag: Då får du XXX Euro för XXX kr, blir det bra?
Kund: M.
Jag: Vill du ha lite blandade sedlar?
Kund: Spelar ingen roll.
Jag räknar upp pengarna för kunden, varefter man förväntar sig nån slags bekräftelse, typ "OK", "Tack", "Det blir bra" eller vadfan som helst. Kund säger självklart ingenting.
Jag: Vill du ha en plastficka till?
Kund: Nä. Bra.
Kund lämnar lokalen, utan att ha mött min blick en enda gång.
Jag förstår att alla har dåliga dagar. Men vissa verkar alltid ha dåliga dagar. Orka. Jag försöker att alltid vara trevlig mot folk som sitter i kassan, för jag vet själv hur glad man kan bli bara av att nån säger hej på ett extra trevligt sätt. Man får tillbaka det man sänder ut, iallafall för det mesta. Kommer det en såndär person som inte ens tittar på en så är det inte alltid så lätt att fortsätta vara trevlig. Just a thought.

En sak som har ockuperat min hjärna ett tag är tanken på att skaffa hund. Jag sitter hela dagarna på jobbet och tittar på hundar, läser om hundar, tänker på hundar, osv. Hela min själ längtar efter en hund. Jag saknar den villkorslösa kärleken, att alltid ha någon som finns vid ens sida, no matter what. Som en bästa vän. Man behöver bara titta in i ögonen för att veta precis hur den andra mår. Jag vet att jag aldrig kommer att sluta sakna Bessie. Hon kommer nog alltid att vara min bästa vän. Men alla hundar har ju en egen personlighet, och jag känner mig liksom redo att lära känna en ny kompis. Samtidigt så vet jag att det inte finns plats för en hund i mitt liv just nu. Jag bor för litet, vill ut och resa i världen, kan inte ta ledigt från mitt jobb och har helt enkelt inte tid att ge en hund den tid och uppmärksamhet den behöver, speciellt inte en valp. Och jag är så jävla rädd att jag ska göra om samma misstag en gång till, och förlora min bästa vän. Så... vovve får vänta ett tag till.

Annars så letar jag lite utbildningar och fortsätter att drömma om utlandsresor. Just nu känner jag mig nog ändå rätt säker på att jag vill jobba med bistånd och mänskliga rättigheter. Jag tror att det skulle passa mig. Jag vill gärna utbilda mig och jobba med barn som har det svårt i världen. Självklart så känner jag lite extra engagemang över att jobba med barn i Indien. Eller kanske Tibet.. Asien iallafall. Jag intalar mig själv att jag ska samla ihop pengar och lämna Sverige för flera månader i Dharamsala, och kanske få jobba på TCV (Tibetan Children's Village). Eller lära ut engelska till tibetanska munkar :) Jag blev ju ändå tillfrågad av en munk när jag var där, så helt omöjligt kan det inte vara. Fast jag är lite rädd över att åka helt själv, så det finaste vore ju om någon skulle följa med mig. Annars skulle jag väl antagligen gå bort mig nånstans i Indien. Usch så besvärligt.

Idag skulle jag ha varit på möte i Stockholm. Precis som senast hade jag fixat ledigt från jobbet och köpt tågbiljetter. I samma sekund som jag gick från jobbet fick jag dock veta att jag inte behövdes på mötet. Hm, det kändes lite dumt. Men jag stannade på jobbet då, för att inte förlora för mkt av min lön. Förutseende som jag är, hade jag köpt ombokningsbara biljetter, men nu har jag 200kr innestående hos SJ som jag bara kan använda till en ny resa. Känns ju lite onödigt, det är 200kr som jag isåfall hellre hade lagt på nåt annat. Bara för att jag har två jobb betyder det inte att jag har en massa cash. Men men, what to do. Jag har ju som sagt lagat soppa för hela veckan, så mat har jag iallafall. Tjoho.

Igår var jag, Marcus, Timmy och Alina i (på?) Heron City. Vi bowlade, åt god mat och såg Wall-E på bio. Sötaste filmen på länge. Jag vill också ha en egen robot. Sen så kom jag typ sist i bowling, men jag blev inte direkt förvånad. Jag är inte så bra på att sikta osv.

Jaaa fan sen så har ju bilen blivit kallad till besiktning också. Men nu har den, passande nog, bestämt sig för att börja läcka olja. Den lämnar lite pölar här och var. Så nu har jag väl typ bestämt mig för att strunta i besiktningen (varför betala 300 spänn när den most likely ändå inte kommer att gå igenom? Jag har ändå inte råd att laga den). Jag funderade på om jag skulle lämna in den till skroten och få skrotpremie men tydligen så är de pengarna slut (wtf?) så man får ingen ersättning längre. Sååå jag vetefan vad jag ska göra med min fina lilla Silverpil. Men men, jag tänkte att jag skulle försöka vara utan bil så gott det går. Sen kanske spara ihop till en bil efter min USA-resa nästa år. För som det känns nu så vill jag lägga undan så mkt jag kan till resan med Billie, Carin och Malou. Det ska bli så himla roligt.


Sådärja. Nu tycker jag att jag mer än väl har made up for min tid av icke-bloggande. Håll till godo och grattis som fan om du orkat läsa ända hit.