Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Egentligen har jag ingen lust att ta upp det, men det känns ändå fånigt att undvika. Hursomhelst så har jag och marcus bestämt att vi bara ska vara vänner. Det blir nog bäst så helt enkelt. Har ingen lust att gå in på det mer än så, men så är det iallafall.
Det känns lite konstigt att jag ska vara för mig själv på nåt vis. Det har jag inte varit på väldigt länge.. Men jag tror det behövs. Jag har rört runt för mycket i mitt eget huvud så det känns som att jag har tappat bort mig själv. Jag behöver nog lära känna mig själv eller nåt. Har upptäckt att jag är mer komplex än jag först trodde. Jag kanske kan komma till nåt slags insikt. Som ni vet vid det här laget skulle jag ju helst av allt vilja åka tillbaka till Indien för att hitta mig själv. Det var nog där jag tappade bort mig från första början... Eller snarare så känns det som att jag precis började hitta mig själv och sen kom nån och ryckte bort mig och satte mig på ett flygplan tillbaka till Sverige igen. Jag hann liksom inte bli riktigt klar.
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte hitta ord som beskriver hur jag kände mig när jag var i Indien. Utan att tveka kan jag säga att den resan är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Mitt hjärta gick sönder när planet lyfte och jag såg Delhi försvinna i mörkret. Och hur mycket jag än försökte kunde jag inte hindra tårarna från att forsa ner för mina kinder.
Det kan jag iofs inte nu heller.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Vannen!
Vad trakigt att hora... :(
Jag hoppas att du kan komma till nagon ro med dig, din situation och livet i stort. Och att du far komma tillbaka till Indien snart. Jag skulle sa garna komma med dig dit nagon gang. Det kanns som att jag kan behova hitta mig sjalv litegrann ocksa.
Telepatikramar fran Amerikat!
Tack Söta Henriette! Jag provar mig fram för att få bloggen fin. Fick inspiration av din hemsida. Jag håller ögonen på den! ;o)
Jag är ledsen för det som hänt.
Puss o kram Jennie
Aaw :'(
Post a Comment