You were the rain, you were the sun

Jag ska försöka att inte göra det här till ännu ett deprimerande inlägg, men vi vet ju hur det tenderar att bli. Jag framstår nog som den mest gnälliga/tragiska/sorgliga person i världen många gånger. Ledsen för det. Att skriva i bloggen har blivit ett sätt för mig att bearbeta jobbiga saker. Jag önskar att jag hade lika lätt att prata om mina känslor som att skriva om dem. Jag brukar mest tappa bort mig i hysteriskt gråtande, så det blir liksom lite mer lättförståeligt i skrift. Anyway.

När jag vaknade imorse upptäckte jag att mitt gråtande från kvällen innan hade resulterat i århundradets huvudvärk. Jag kunde helt enkelt inte ta mig upp ur sängen. Det var bara att acceptera läget och försöka sova en stund till. Åkte till jobbet fram emot eftermiddagen. Efter jobbet gick jag till Gränden för att fika med Madde, vilket var trevligt som alltid. Vi pratade Halloween.

Imorgon ska jag och tjejerna på jobbet gå och bowla på Strike. Ska bli intressant att se vem som vinner det hela, eftersom vi alla med största sannolikhet är lika dåliga. Ja, roligt ska det bli iallafall. Vi ska äta en bit mat också nånstans.

Jaa jag vetefan hur jag ska ta mig igenom den här skiten men en vacker dag ska jag väl förhoppningsvis kunna konstatera att jag är lycklig. Jag visste att det var klokt av mig att köpa en väggbonad med Dalai Lamas Never Give Up- tal när jag var i Dharamsala. Kände på mig att jag skulle behöva de orden en dag.