Tashi Delek

Nu har jag (till slut) läst ut My Tibet, av Jetsun Pema. Det tog ett tag.. dels är jag inte en så flitig läsare (men jag försöker bättra mig, det är ju så roligt att läsa böcker), sen så kände jag att jag ville låta det ta tid också. Det är en ganska invecklad och rörig bok att läsa, mest pga alla tibetanska namn som liknar varann och det är svårt att hålla isär olika personer. Oh well. Nu har jag läst den! Jag kan verkligen rekommendera den, om inte annat för att folk ska bli medvetna om situationen i Tibet.

Jag vet att det sker mycket hemskheter runt om i världen. Jag har alltid tyckt att det är för jävligt, men inte förrän jag var i Dharamsala kände jag att det är på riktigt. Här i Sverige är vi så långt borta från allt. Aldrig förut har jag känt mig omgiven av så mycket kärlek som när jag var där.. trots att jag inte kände en enda människa där förutom mina resekamrater. Och detta upplevde jag alltså på en plats där de flesta invånarna är flyktingar som i många fall har varit tvungna att skiljas från både vänner och familj. Aldrig har jag känt mig så hoppfull som när jag och Maj-Britt satt mitt bland hundratals tibetanska munkar och nunnor för att lyssna till Dalai Lama. Och att stå upp tillsammans med dem för att höra dem sjunga sin nationalsång (som är förbjuden i Tibet) var bland det mäktigaste jag varit med om. Jag förstod såklart inte ett enda ord, men det behövdes inte..

Vad jag vill komma fram till vet jag inte riktigt, jag blir bara väldigt nostalgisk. Jag och Maj-Britt satt där som packade sillar bland tibetanerna... En gammal tibetansk munk blev lite trött och lutade sig mot min axel.. Och en ännu äldre dam reste sig upp och försökte övertyga mig om att jag skulle ta hennes sittplats så jag kunde se bättre.. Aw. Det kändes som att jag var omgiven av vänner.

Det känns verkligen som att jag skulle vara lycklig för resten av mitt liv om jag fick jobba med barnen på TCV. Dagen vi besökte barnen är nog banne mig den finaste i mitt liv. När den lilla tibetanska pojken tog min hand och i ilfart drog mig upp på övervåningen för att visa deras lilla sovsal, och vilken säng som var hans. Att se glädjen i deras stora bruna ögon var det bästa. Jag skulle ge allt och lite till för dem. And I will. Lita på att jag ska.

För bara 150kr/månad kan du också ge ett barn i Tibet möjlighet till att gå i skola. En fin gåva, tycker jag. Läs mer på http://www.tibet-school.org/swe/index.asp .